Havet

 
Jag har tappat bloggfokus för tillfället. Både när det gäller att läsa och att skriva, blir plötsligt lite stressad av det. I stället läser jag analoga böcker och åker långa kollektivtrafikresor till havet. Efter drygt fyra år i Göteborg har jag upptäckt att jag älskar havet, jag som alltid sagt att jag hellre badar i skogssjöar än i saltvatten. Märkte inte ens hur det hände, men nu har jag svårt att hålla mig därifrån. Nästan så jag börjar hemnetsurfa efter en lägenhet på andra sidan stan.
 
 
 

Götaälvbron och valet

 
Hade aldrig trott att politik skulle kunna göra mig så uppgiven och deppig som jag blev i söndags. Hur kunde en så solig dag sluta så svart? 
 
 

Årets släng av London-längtan

 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har skrivit om det förr, och det slår aldrig fel. Varje år när vi når september, sommaren sakta övergår till höst, skolorna startar och människor liksom verkar lite mer peppade på vardagen än vanligt, då längtar jag efter London. För trots att det är klyschigt var det min första stad efter hemstaden, min första stad där jag klarade mig själv och min första storstadskärlek. 
 
 
I've said it before: every autumn makes me miss London.

If dreams are like movies, then memories are films about ghosts.

Det senaste har jag återupptäckt Eva och Adam i SVTs öppna arkiv, kollat på highschoolserier och varit allmänt nostalgisk, så idag blir det nog throwback thursday här på bloggen. Inte främst i bilder, men i musik, så medan du läser inlägget tycker jag att du ska lyssna på den här spellistan på spottan. Mycket av den musik jag lyssnar på idag har hängt med i en väldans massa år, och det mesta kan jag koppla till någon person eller speciell händelse i livet. Alla är inte favoriter, men alla säger nog något om den jag var då. 
 
 
Mitt första musikminne som kommer med på listan är Moneybrother. Minns inte riktigt när han smög sig in, men jag har ett väldigt vagt minne av att sitta och vänta i en bil på en parkeringsplats och lyssna på It's been hurting all the way with you Joanna, och jag kan väl inte ha varit mycket mer än 15, och det är nog dn enda pregymnasiala låten jag fortfarande älskar. 
 
Och bilden då? Jo, den är en av de äldsta bilderna jag har på datorn, från min student för sju år sedan. Solen höll just på att gå upp, vi hade ägnat natten åt att dansa, sitta på donken (det enda som var öppet) och hänga på stranden. Och frammåt morgonkvisten ringde min vän Anna en kompis som precis hade gått upp och kom och skjutsade oss hem. En låt som jag alltid kommer att koppla till den tiden är Don't stop med now och Queen. Sista glada veckan innan studenten och hela studentdagen. Även The Ark får vara med på ett minneshörn med The worrying kind, som spelades flitigt på studentfesten. Minns att jag inte alls gillade dom när första skivan kom, men sen måste något hänt lagom till studenten.
 
Väldigt mycket musik jag fortfarande lyssnar på kommer från mina gymnasieår. Counting Crows, som är det enda av alla band jag ärvt av min dåvarande musikintresserade pojkvän som jag fortfarande lyssnar på. Salem Al Fakir, som liksom alltid funnits med, älskade honom från första stund tror jag. Var nog aldrig på en "riktig" konsert, men däremot ett helt gäng demobandsspelningar på småfestivaler. Till skillnad från de flesta andra hänger Loney, dear kvar, och är nog fortfarande med på min top 3 bra musik. Minns första gången jag hörde honom, hade varit iväg över dagen och stressade ner till stan (han spelade utomhus på "Brofästivalen" tror jag det var, som ni Jönköpingsbor kanske minns?) för att jag hade fått för mig att jag skulle älska det, hann bara höra en eller ett par låtar men det satte sig.
 
Eftersom jag gick natur-musik på gymnasiet hade vi ensemblelektioner. En av de ensembler jag var med i spelade soul, alla låtar var för svåra för oss men vi körde på ändå och spelade motown, Aretha och Marvin Gaye och lite ny soul också, och läraren rappade och kom av sig när texten visade sig vara inte så lite grov. Norah JonesJamie Cullum och all lättsmält jazz får representera de ständiga musikcaféerna och den där önskan om att vara lite jazzig och musikalisk, utan att faktiskt uppskatta imrovisationsorgier. Och faktiskt var jag också med i en jazzensemble där vi bara spelade efter noter och aldrig någonsin improviserade. En favorit var Bo Kaspers Orkester, vars fenomenala Dansa på min grav var soundtrack till en faktafilm om svamp jag och några vänner gjorde till biologin.
 
På somrarna åkte vi på frikyrkoläger, festivaler och roadtrips när folk väl började på körkort, och lite av det vi lyssnade på då i bilen var I'm From Barcelona (som alltid kommer vara perfekt bilåkarmusik), Maia Hirasawa och Regina Spektor. Och på festivalerna och lägrena spelade Michael Johnsson med sina fantastiska texter och Tomas Andersson Wij. Den där kvällen under ekarna när Andersson Wij spelade var magisk. Vi var på Frizon, det var lerig, jag var sjuk och hade bråkat med min pojkvän tror jag, men lyckades på något vis bli sams lagom till hans spelning. Och det var lampor i träden och sommarnatten var faktiskt varm för en gångs skull.
 
En dag i trean gav vi min vän Emma konsertbiljetter till Teitur i födelsedagspresent. Vi var ett udda gäng som åkte: hon, jag, hennes dåvarande pojkvän och mitt musikintresserade ex. Skolkade sista lektionen, åkte direkt till nordstan och käkade mat där inne på övervåningen ni vet, längst bak jämte parkeringshusen? (Hittade inte till något annat ställe i Göteborg på den tiden). Konserten var på Pustervik och kvalade direkt in på min "bästa musikupplevelse"-lista, Teitur hängde sig kvar så pass länge att jag och Eric hade en av hans låtar som brudvals på bröllopet.
 
Efter gymnasiet åkte jag till London och hängde, och därifrån är det faktiskt inte mycket musik jag minns. Men sen kom jag hem och träffade Eric, och vår musiksmak verkade vara så totalt olika, tills vi upptäckte att vi båda faktiskt gillade Friday I'm in Love. Efter att ha varit ihop i några månader åkte jag till Stockholm och gick på folkhögskola, och Veronica Maggio kommer alltid att  vara så himla mycket huvudstan och folkis för mig. Efter folkis blev det ett års ungdomsledarjobb i Jönköping, och sedan dess har jag inte haft någon koll alls på vad dagens frikyrkokids lyssnar på. Men då var det Elefant, och det händer faktiskt fortfarande att dom dyker upp i en spellista (och textraden "är du cool, ha, Örebro, aha" är kanske fortfarande favorittexten). När vi flyttpackade för att flytta från Jönköping lyssnade vi nästan konstant på Coldplay, som var nästa gemensamma musiknämnare för mig och Eric. Och väl framme i Göteborg gick det inte alls att undgå att börja lyssna på Håkan. Jag som aldrig varit särskilt indie, aldrig haft rufsigt hår, converse eller svart ögonsmink, som aldrig fallit för hans charmigt desperata svajjiga sång, till slut snärjde han mig ändå, trots allt. 
 
 
The last eleven years of my life, according to memories connected to music. 
 
 
 
 

Drivans blommor smälta ned och dö

 
 
Jag vet att jag skulle ägna 2014 år att leva i nuet, istället för att längta iväg hela tiden. Och det gick ju bra ett tag, men nu känner jag mig lurad. No way att det snart är vår på riktigt, när det bara är februari. Men ändå, ändå, visst har det varit så himla vårigt de senaste dagarna? Sol, tö och fågelsång: hårt mot en som ändå gillat vintern som den var, trots stark men på-mattan-hållen vårlängtan. 
 
 
The last couple of days I feel like the weather has been fooling me. No way spring is already here, still the snow is gone, the sun is shining and the birds are singing. 
 

Glimtar från ett städat sovrum

 
 
 
 
 
 
 
 
Såhär ser sovrummet ut just nu. Nästan... För de där glasflaskorna på golvet, de var fina där, men helt i vägen. Så de fick flytta tillbaks ut i vardagsrummet rätt fort. Och för att ge en rättvis bild kanske jag borde ha visat högen med kläder som ligger/hänger på stegen nu, istället för en prydlig klänning på sin galje. Och kanske borde jag ha visat den obäddade sängen.
 
Men det kändes liksom inte det minsta kul, när jag nu faktiskt äntligen gjort i ordning i sovrummet. A.k.a. hängt upp bollgirlanden över sängen, ställt in glasflaskorna med pappersblommor, bytt krukor på blommorna i fönstret, hängt upp bröllopstavlan (som visst inte syns i bild märkte jag nu, jaja), tvättat prydnadskuddfodralen (det här med prydnadskuddar alltså... och att fodralen är nytvättade märks ju inte på bild överhuvudtaget) och sytt nya gardiner (syns knapp heller i motljuset). Även de små framstegen är värda att fira med ett eget, lite för bildrikt, blogginlägg tänker jag. 
 
 
I hung a garland over the bed the other day. I think soon I'll write a post on how I made it. And of course our bedroom isn't nearly as tidy as it appears in pictures. I just thought it wouldn't be all that fun, although slightly more honest, to show all the mess, now that I finally did take the time to change the curtains and hang stuff on the walls in there. 
 

"Det blir trist när det blir färdigt"

God morgon/förmiddag. Är fortfarande inne i jullovslunken, och ägnar dagarna till att titta på film och måla om inne i förrådet/walk-in-closeten. Och lyssna på Tomas Sjödins vinterprat. Fantastiskt bra, alla borde höra det tror jag (klicka här!). Rekommenderar att lyssna med musik, faktiskt. Den är också bra!
 
Han pratar om den viktiga vilan, om att vila före man blir färdig (för det blir man ju aldrig någonsin), om att vila mitt i, om vilan som något man gör för att man älskar, om vikten av små ord. Att vila mitt i det pågående, mitt i röran, före man blir klar, det är något i varje fall jag behöver lära mig. 
 
 
 
About how important it is to rest, even before you finish something, in the midst of the ongoing disorder. Because you never ever really get done, there will always be something more to finish. That's something I need to learn. 
 

Om det där som kallas hållbarhet

Jag är en miljövetarstudent. De tre senaste åren har jag ägnat åt att skaffa mig en kandidat i samhällsvetenskaplig miljövetenskap (jag är väldigt vetenskaplig som ni förstår) och samhällsgeografi, och nu gör jag praktik på Agenda 21-avdelningen på Trollhättans kommun. Väldigt många av mina tankar kretsar kring hållbarhet och miljö. Ändå dyker väldigt få av de tankarna upp här på bloggen. Visst, det mesta av det jag köper i form av kläder, möbler och hushållsprylar är begagnat, och den del av det hamnar ju här. Men resonemangen bakom, de lyser ofta med sin frånvaro.
 
Detta är självklart inte för att jag inte tycker det är värt att ta upp. Jag tycker hållbarhet och miljö är ytterst viktigt! Men det är ju samtidigt inte så himla lätt heller. Kanske har en universitetsutbildning inom hållbarhetsområdet skadat mig litegrann, för jag har väldigt svårt att köpa en ekologisk mjölk och tänka att det är en hållbarhetsinsats.
 
För vad är hållbarhet, egentligen? Klassiskt sett står den på tre ben: ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Men det finns många andra aspekter, till exempel kulturell hållbarhet, man kan kasta in där också. Ekologisk hållbarhet är det område min utbildning till största del har rört sig inom, på miljösidan alltså. Men att bara ta upp en aspekt av hållbarhet är som att sitta på en pall som bara har ett ben. Det blir lite snett och vingligt. Sedan kan en del ju argumentera för att ekologisk hållbarhet i slutändan ändå är paraplyet, för om ekologin skiter sig finns det kanske inte så mycket samhälle kvar som kan fundera över ekonomisk och social hållbarhet. Men ändå. 
 
Den vanliga definitionen av hållbar utveckling (detta fantastiska begrepp) definieras oftast enligt FN-rapporten "Our common future" (Vår gemensamma framtid, ofta kallad Brundtlandrapporten). Enligt den skulle alltså hållbar utveckling vara en utveckling som ... tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Rätta mig om jag har fel, men är inte det en himla luddig beskrivning?
 
Så det där med hållbarhet är svårdefinierat, och det är kanske därför det är så svårt för gemene man att greppa. Vad spelar det för roll vad vi i Sverige gör på det stora hela? Vad spelar det för roll vad jag som privatperson gör? Hur 17 gör man för att tillgodose alla människors behov, idag? Hur gör det att kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov inte äventyras? Det är ogreppbart. Det är gigantiskt stort. Man får rädda-världen-komplex. Storskaligt. När mycket av hållbarhetstänk går ut på sopsortering och köttfri måndag (och man ändå är fantastiskt radikal om man avstår kött då och då), blir jag därför lätt lite lamslagen och uppgiven. Vad spelar det för roll? Det känns ofta som att det är för lite, för sent.
 
Jag tappar helt enkelt lätt hoppet, kanske framförallt när jag tittar på mig själv. Om jag, med en kandidat inom miljövetenskap i bagaget, ändå inte vet hur jag ska bete mig på ett hållbart sätt, ändå ständigt konsumerar, ständigt gör "fel", hur ska det då gå? Som sagt, lätt att tappa hoppet.
 
Därför behöver man de små påminnelserna ibland. Min man, som fint poängterade att han innan jag träffade honom åt kött till varje måltid. Att hans föräldrar uppskattade loppisrundan vi gjorde i somras. Att mina föräldrar numera dricker ekologisk mjölk. Att små saker händer. Johan Rockström, denna miljögigant, som i en paneldebatt säger att han nog ändå har någon slagts grundläggande hopp om att det går att lösa. Vänner, vilka för ett tag sedan inte hyste något som helst miljöintresse, som börjar få ambitioner om vego-veckor och plastsanerar hemma. När man får påminna sig om att inget världsomvälvande händer på en dag, att det kanske ändå trots allt finns en ljusning i tunneln, att det kanske inte är dags för apokalyps precis idag, då finns det trots allt lite plats för hoppet att återvända.
 
Och jag ber om ursäkt för denna långa, och högst desperata, uppsats. Jag ber om ursäkt om jag oroar er, det är inte meningen. Det senaste har jag haft någon slags hållbarhetskris, och jag skriver sällan långa texter här, men jag kände att detta behövde komma ut. Jag är väl inte helt ute ur tunneln än, men I'm getting there. Jag hoppas det innerligt, för om alla satt fast i tunneln skulle det ju aldrig bli någon lösning på eländet.
 
Jo, så det är alltså därför jag så sällan skriver om hållbarhet och miljö.

Att titta in i kameran

 
 
 
"Vad är nu detta!?" tänker ni. Ett inlägg med titeln "att titta in i kameran", och så finns det ingen ögonkontakt i en enda av bilderna. Skandal. Och ja, lite så. Ofta är det väl så att män porträtteras starka, ögonkontakt med kameran osv, medan kvinnor kan se lite blyga ut bakom fladdrande ögonfransar osv. Så egentligen vill man ju inte spä på ett konstigt (/kvinnoförminskande) ideal. Men har man begränsat med tid, och en tendens att halvblunda ut på bild, då blir det så ibland. När man tittar ner gör det liksom inte riktigt något att man har ögonen lite på glänt. 
 
Och om klädseln då. Den knalliga käcka baskern är från förra rundan till Erikshjälpen i Jönköping. Min favoritsecondhand, hittar alltid något bra/välbehövligt där. Kappan hittade jag på Ebbes hörna i Bellevue, den är i barnstorlekar (passar 10-åringar står det) men passar en kortis som mig perfekt! Sjalen är en sån där "pashmina"-sjal som var så himla poppis för några år sedan. När jag tröttnade på fransarna tog jag helt enkelt bort dom. Och skorna, precis sådana smågubbiga som jag alltid faller för och petar på, ja dom fick jag av mina snälla föräldrar nu i helgen. Tack!
 
 
I've got a new green beret. And shoes that was a present from my super kind parents. 

Simone

 
Det var ju storm igår, det tror jag ingen kan ha missat. Vid 15 sa min vän som jobbar på Trafikverket att de rekommenderade alla att gå hem för att undvika trafikkaos, så då gjorde jag det också. Satte mig hemma och mös under en filt med en kaka och en kopp te, så som man ska när det är storm. Men den där stormen missade Göteborg. Och det enda trafikkaoset i vår ände av stan berodde inte på stormen, utan på att en lastbil hade kört ner en spårvagnsledning. 
 
Men även om SMHI får ta kritik från GP just nu, för att ha hetsat upp hela stan i onödan, så kanske det var precis vad människor behövde. En kväll då människor helt lagligt kunde gå hem tidigt från jobbet, sitta under en filt och inte göra något annat alls än att lyssna på vinden och vänta på stormen. 
 
 
Yesterday the storm Simone hit Sweden. It did not get as bad as they thought in Gothenburg, but maybe it was exactly what many Gothenburgers needed. A night when it was OK to leave work early and just sit wrapped in a blanket, listening to the wind, waiting for the storm. 

En ny klänning, en utflykt, och dans

 
 
 
 
 
För några veckor sedan ordnade några av mina gamla klasskompisar klädbytarkväll och jag kom hem med bland annat denna klänningen. I fredags var det invigning, och min kartkurskompis Malin konstaterade genast mönstret ser ut som höjddata i rasterformat. Ja se där, en höjdkurveklänning är vad det är. 
 
Iklädd den, min nyagamla klocka och vinterskor (och mer ytterkläder som inte fick vara med på bild pga skymde klänning och blev varm av allt dansande) gjorde jag och Eric en fredagsutflykt i solen till Änggårdsbergen. Det är verkligen så fantastiskt fint där, och mitt i stan men ändå tyst, lugnt och avskilt. 
 
Och där hittade jag en sten som passade att dansa på. Brände av mitt jazzigaste hopp och diverse lyriskt moderna moves. Älskar verkligen dansen, är alltid så inspirerad och full av adrenalin varje torsdagkväll när jag kommit hem efter två danspass. Har alltid varit en pysslare, ritat lite här och lite där, sytt och stickat litegrann, sjungit i kör och spelat elbas. Men det är i dansen som jag verkligen känner att jag hittar hem. Har ingen fantastisk teknik, är ingen mästerkoreograf, men i dansen finner jag ett uttryckssätt, en viloplats, ett utlopp och en motionsform som passar mig ypperligt. 
 
 
I really love to dance. And last friday Eric and I went to the area Änggårdsbergen which is a rather large forest(-like) area right in the city. And this new dress that I got at a clothes swapping event reminds me of contour lines. 
 
 
 
 
 
 
 

Bara en sida till

 
Ja, jag har ju blivit lite dålig på att blogga regelbundet. Tror att jag kanske har upptäckt en del av orsaken, sensommaren och hösten har jag nämligen fastnat i, ehrm, lite fler böcker än vanligt. Med näsan i en bok har jag helt enkelt inte haft tid att blogga.
 
Inte en enda av de böckerna jag läst har varit en ny upptäckt. Nejdå, jag läser nästan uteslutande favoriter som jag läst många gånger förut. Kastar in en nykomling här och där, men annars alltså mest gamla trogna favoriter där jag redan vet allt som ska hända. Så de senaste månaderna har jag roat mig med att plöja igenom alla sju Harry Potter, The Catcher in the Rye och några Jane Austen. Som sagt...
 
En del kan ju bli lite förundrade över det här fenomenet, att läsa samma böcker om och om igen. Se samma filmer om och om igen. Men det är lite som att umgås med en gammal kompis. Man upptäcker nya sidor, ser saker från nya vinklar, tänker på ett annat sätt. För även om texten i boken är likadan som sist, så är ju jag inte riktigt densamma. 
 
 
Här är ett gäng av de där böckerna, som liksom går att läsa flera gånger om. 
 
 
These last couple of months I've been rereading Harry Potter, The Catcher in the Rye and some of Jane Austen's books. I really enjoy reading the same old favourites over and over again.  
 
 

Slutet, och en liten början

 
 
 
För ett tag sedan köpte jag en gammal fast omsydd klänning. Tanken var från början att jag skulle haft den på bröllopet jag var på, men så blev det ju en annan av de jag haft sedan innan istället. Behöll den ändå, och det är jag nöjd med. Som den anglofil jag är älskar jag att den är precis lagom mycket engelsk-tant-på-tea/garden-party. Känns som att det passar bra till sensommaren och hösten.
 
Och det där med hösten ja. Känns som att hela bloggvärlden och alla skyltfönster på stan och alla tonåringar på spårvagnen är superpeppade inför höst. Nya kläder, stickade halsdukar, te, rotfrukter osv osv. Jag har så svårt att känna samma entusiasm. Har alltid varit en ihärdig sommarfantast, och har alltid lite svårt att släppa taget om sommaren. Denna höst har det kanske varit extra svårt, med en examen och en lång varm sommar i ryggen, och oklarhet framför mig. Det var först förra veckan jag faktiskt fick ett någorlunda grepp över vad jag ska göra av de kommande månaderna. Nu har jag börjat plugga GIS (Geografiska informationssystem, man bygger digitala kartor kan man säga) och hoppas på att kunna göra praktik senare i höst, så nu känns hösten OK.  
 
Till min stora glädje var dock vädret varmt och somrigt i helgen, så jag har förskökt att suga i mig så mycket sommar som möjligt. Picnic och bokläsande på filt i Botaniska trädgården, svingod pasta med parmesan och pumpa (lite höst smög sig in minsann) på Hagabions uteservering, cykeltur och brunch hos vänner, balkonghäng med bok och middag och glass. Men det är ju ändå september, och sakta men säkert förlikar jag mig med tanken på att få vänta 8 långa månader tills det blir sommar nästa gång. 
 
 
 
As the hard core summer enthusiast that I am, I find it hard to enjoy the fact that it's actually september now. This perfect old-english-lady-ish dress helps a bit though...
 
 
 

Förra veckans nyttiga lärdom

 
Förra veckan var jag och min vän Emelie på Bärby självplock. Planen var att plocka jordgubbar, men eftersom vi var så sent ute på säsongen blev det lite annat smått och gott istället. Lök, bondbönor, mangold, broccoli, persilja, kålrot och vinbär. Vi stadsbor blev helt fascinerade av hur saker och ting växer, och fick tillochmed googla för att ta reda på hur kålroten såg ut ovan jord...
 
Kändes nyttigt att faktiskt för en gångs skull plocka lite av sin mat själv (även om vi nu inte har odlat den...). Som vanlig sverigebo idag är man väldigt avskärmad från inblickar i hur mat faktiskt produceras. Och om man kan bli så omvälvd av ett besök på en öppen-för-allmänheten-grönsaksodling, kanske ett besök hos en köttproducent skulle vara ännu nyttigare för dagens köttgalna samhälle. 
 
Så förra veckans nyttiga lärdom var: bli mer delaktig i vart mat kommer ifrån, om så bara för att faktiskt lära sig hur kålrotsblast ser ut.

Om dagens outfit

 
Skulle fota min kära randiga favorit härom dagen(/veckan), men kände mig awkward och märklig. Men så slängde jag på mig bröllopsskorna som står och hänger på skåpet i vardagsrummet, och genast kändes det bättre. En liten snurr vågade jag mig tillochmed på!
 
 
Märkligt det där, man skulle ju tro att barfota inomhus är mer naturligt, men när det gäller att stå framför kamera är det alltså skor på som gäller...
 
 
For some mysterious reason, taking outfit photos with no shoes on felt weird. 
 
 
 
 
 

Dagens viktiga

Idag har min facebook och bloggvärlden svämmat över av det här och det här och jag är verkligen inte först på bollen. Men icke desto mindre viktigt för det! Om du missat, så klicka in, ta en kik och en funderare på varför feminismen behövs. 
 
Jag mår nästan fysiskt illa.

Tankar om självbild och tvål

Vid det här laget har väl de flesta internetbevandrade personer sett Doves reklamfilm? Ni vet, den där en konstnär ritar av kvinnor utifrån deras egna beskrivningar av sitt ansikte, och sedan ritar av samma kvinna utifrån en annan persons beskrivning. Den där huvudpersonerna i reklamfilmen ofta beskriver sig själva i lätt negativa ordalag, och sedan blir överväldigade över hur snygga de ser ut genom en främligs ögon. Den där de visst var mycket blondare, smalare och släthyade än vad de trodde. 
 
Första gången jag såg den blev jag lite fascinerad, och som alla andra tänkte jag att "jomen den har ju ett fint budskap ändå". Men riktigt bra kändes det aldrig. Jag blev liksom mer och mer illa till mods för varje gång jag såg den delad på facebook. Mer och mer illa till mods för varje minut av den väldigt långa reklamfilmen. 
 
Och varför var det så då? Jo, för det första: det viktigaste i livet är faktiskt inte hur man ser ut. Det påverkar inte, som en av huvudpersonerna i filmens slutkläm säger, allt. Det är nog ofta sant att andra uppfattar en som vackrare än vad man själv gör. Och det är bra att tänka på att inte vara så hård mot sig själv. Men är inte skönhet i grunden något subjektivt? Sen när blev skönhet något som borde avgöra hur man behandlar sina barn, vilka jobb man söker och vilka man vill vara vän med? Och sen när blev äkta skönhet något yttre? (Videoklippet heter trots allt "Dove real beauty sketches".) 
 
För att få människor att må bättre tror jag inte att nyckeln ligger i att fokusera än mer på utseendet. Alla ser bra ut. Punkt. Vi kan väl lämna det så? Den skönhetsbilden som lyfts fram i reklamfilmen är ändå väldigt stereotypt västerländsk (blond, blå ögon, ung, smal etc). Hur bra man är bygger inte på om man passar in i något skönhetsideal eller inte. Grunden till att trivas med sig själv ligger inte i att tycka att man ser fantastisk ut. 
 
För det andra: jag har svårt att ta något ett multinationellt företag som lever på att människor vill se snyggare ut seriöst. För Unilever (som äger Dove) tjänar pengar på att människor tänker på hur de ser ut. De tycker det är bra att människor oroar sig över sitt utseende, jämför sig, och i slutändan köper deras produkter. På hemsidan står det att "Dove is committed to helping women realise their personal potential for beauty by engaging them with products that deliver real care." Så det är alltså så det ska gå till, detta självbildsuppvaknande. Genom att köpa mera skönhetsprodukter. 
 
Men annars, så har den ju ett väldigt fint budskap ändå. 
 
Om ni väl läsa några andra som säger detta bra och kanske bättre än vad jag gör, så kan ni kika in hos Nina Åkestam och denna random amerikan

Söndagsutflykt

 
I söndags var jag och min kära vän Emelie på utflykt till Bergsjön. Den ligger i Bergsjön. Längst bort på spårvagnslinjen, en liten promenad genom miljonprogramshusen, under en tunnel, och så ligger den där helt plötsligt. En liten idyllisk skogssjö, närmsta granne med höghusen. 
 
 
Apropå det här med miljonprogram och Bergsjön och så. Senaste dagarna har jag funderat lite på representationer av platser, och vad det gör med oss (sånt man pratar en del om som samhällsgeograf). Träffade en tjej på en fest i lördags som frågade om det inte var läskigt att bo i Gamlestaden. Men nej, det är det inte. Och hon tyckte Bergskön verkade ännu läskigare. Men jag tänker såhär: att när det är skottlossning i Bergsjön, då blir det tidningsartiklar om det, men när det är skottlossning i Örgryte (som det var när jag bodde där) blir det på sin höjd en liten notis. Och om skottlossning är det enda vi hör om Bergsjön, jamen då är det ju klart att det verkar läskigt. Medan det egentligen är ett idealiskt område för naturälskare. För lantisar som vill ha nära till naturen och skogen och sjön, men ändå gillar att bo i stan. 
 
 
Så det diskuterade jag och Emelie litegrann, tillsammans med allt annat viktigt och oviktigt i livet. Till exempel otillräcklighet och utseendeproblem, c-uppsats och linsbiffrecept. 
 
 
Went to a lake this weekend with my friend Emelie for a picnic in the sun. Such a beautiful little lake, right at the edge of the city. 

Mitt snyggaste jag

 
På torsdagkvällar jag har danslektion. Två stycken närmare bestämt, dansar just nu både street och modernt. Och wow vad roligt det är! Jag har alltid älskat att dansa, men haft uppehåll lite till och från sedan gymnasiet. Och nu var det nästan en månad sen sist, med påsk och sjukdom och grejer i vägen. Men jag saknar alltid dansen när den är frånvarande i mitt liv. För faktum är att jag sällan känner mig snyggare, starkare, bättre och mer mig själv än när jag rufsig i håret promenerar hem efter ett svettigt, kreativt danspass. 
 
 
I love dancing! There are few things that makes me feel as strong and beautiful as dancing does (althogh I might not look conventionally pretty, with my face red and hair tousled).

Döden

 
Det kan kanske tyckas lite makabert, men jag har vad jag kan minnas alltid gillat kyrkogårdar. Här i gamlestaden bor vi vid Kvibergs kyrkogård, en av Sveriges största, vilket är perfekt för mig. Ofta när jag ska ta en promenad blir det dit jag styr stegen. Många använder den som löprunda, och ibland tänker jag att jag ska ta en promenad för motionens skull. På kyrkogården är det dock nästan helt hopplöst. Det blir snarare så att jag stannar upp, promenerar sakta, funderar på livet och allt det där som man nästan aldrig tar sig tid att fundera på annars. 
 
Och så var det det där med döden. Jag vet inte om jag är mer rädd för döden än någon annan, men jag tror att de flesta av oss människor känner en oro inför detta som vi knappt vet någonting om. När jag går runt på kyrkogården, läser gravstenarna och får vara stilla känner jag dock ofta ett lugn. Ett lugn inför döden, ett lugn inför livet, ett lugn för att det finns något större än jag själv och mina omgivningar. Jag tror att Gud finns på alla platser, men i stillheten där det finns plats för eftertanke känner man det tydligare. Han bär mig, både nu och på andra sidan. 
 
 
 
 
 
I've always loved cemeteries. There seems to a quiet atmosphere that always makes me think and feel that I'm only a small part in something greater. Reminds that God is there, carrying me. 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0