If dreams are like movies, then memories are films about ghosts.

Det senaste har jag återupptäckt Eva och Adam i SVTs öppna arkiv, kollat på highschoolserier och varit allmänt nostalgisk, så idag blir det nog throwback thursday här på bloggen. Inte främst i bilder, men i musik, så medan du läser inlägget tycker jag att du ska lyssna på den här spellistan på spottan. Mycket av den musik jag lyssnar på idag har hängt med i en väldans massa år, och det mesta kan jag koppla till någon person eller speciell händelse i livet. Alla är inte favoriter, men alla säger nog något om den jag var då. 
 
 
Mitt första musikminne som kommer med på listan är Moneybrother. Minns inte riktigt när han smög sig in, men jag har ett väldigt vagt minne av att sitta och vänta i en bil på en parkeringsplats och lyssna på It's been hurting all the way with you Joanna, och jag kan väl inte ha varit mycket mer än 15, och det är nog dn enda pregymnasiala låten jag fortfarande älskar. 
 
Och bilden då? Jo, den är en av de äldsta bilderna jag har på datorn, från min student för sju år sedan. Solen höll just på att gå upp, vi hade ägnat natten åt att dansa, sitta på donken (det enda som var öppet) och hänga på stranden. Och frammåt morgonkvisten ringde min vän Anna en kompis som precis hade gått upp och kom och skjutsade oss hem. En låt som jag alltid kommer att koppla till den tiden är Don't stop med now och Queen. Sista glada veckan innan studenten och hela studentdagen. Även The Ark får vara med på ett minneshörn med The worrying kind, som spelades flitigt på studentfesten. Minns att jag inte alls gillade dom när första skivan kom, men sen måste något hänt lagom till studenten.
 
Väldigt mycket musik jag fortfarande lyssnar på kommer från mina gymnasieår. Counting Crows, som är det enda av alla band jag ärvt av min dåvarande musikintresserade pojkvän som jag fortfarande lyssnar på. Salem Al Fakir, som liksom alltid funnits med, älskade honom från första stund tror jag. Var nog aldrig på en "riktig" konsert, men däremot ett helt gäng demobandsspelningar på småfestivaler. Till skillnad från de flesta andra hänger Loney, dear kvar, och är nog fortfarande med på min top 3 bra musik. Minns första gången jag hörde honom, hade varit iväg över dagen och stressade ner till stan (han spelade utomhus på "Brofästivalen" tror jag det var, som ni Jönköpingsbor kanske minns?) för att jag hade fått för mig att jag skulle älska det, hann bara höra en eller ett par låtar men det satte sig.
 
Eftersom jag gick natur-musik på gymnasiet hade vi ensemblelektioner. En av de ensembler jag var med i spelade soul, alla låtar var för svåra för oss men vi körde på ändå och spelade motown, Aretha och Marvin Gaye och lite ny soul också, och läraren rappade och kom av sig när texten visade sig vara inte så lite grov. Norah JonesJamie Cullum och all lättsmält jazz får representera de ständiga musikcaféerna och den där önskan om att vara lite jazzig och musikalisk, utan att faktiskt uppskatta imrovisationsorgier. Och faktiskt var jag också med i en jazzensemble där vi bara spelade efter noter och aldrig någonsin improviserade. En favorit var Bo Kaspers Orkester, vars fenomenala Dansa på min grav var soundtrack till en faktafilm om svamp jag och några vänner gjorde till biologin.
 
På somrarna åkte vi på frikyrkoläger, festivaler och roadtrips när folk väl började på körkort, och lite av det vi lyssnade på då i bilen var I'm From Barcelona (som alltid kommer vara perfekt bilåkarmusik), Maia Hirasawa och Regina Spektor. Och på festivalerna och lägrena spelade Michael Johnsson med sina fantastiska texter och Tomas Andersson Wij. Den där kvällen under ekarna när Andersson Wij spelade var magisk. Vi var på Frizon, det var lerig, jag var sjuk och hade bråkat med min pojkvän tror jag, men lyckades på något vis bli sams lagom till hans spelning. Och det var lampor i träden och sommarnatten var faktiskt varm för en gångs skull.
 
En dag i trean gav vi min vän Emma konsertbiljetter till Teitur i födelsedagspresent. Vi var ett udda gäng som åkte: hon, jag, hennes dåvarande pojkvän och mitt musikintresserade ex. Skolkade sista lektionen, åkte direkt till nordstan och käkade mat där inne på övervåningen ni vet, längst bak jämte parkeringshusen? (Hittade inte till något annat ställe i Göteborg på den tiden). Konserten var på Pustervik och kvalade direkt in på min "bästa musikupplevelse"-lista, Teitur hängde sig kvar så pass länge att jag och Eric hade en av hans låtar som brudvals på bröllopet.
 
Efter gymnasiet åkte jag till London och hängde, och därifrån är det faktiskt inte mycket musik jag minns. Men sen kom jag hem och träffade Eric, och vår musiksmak verkade vara så totalt olika, tills vi upptäckte att vi båda faktiskt gillade Friday I'm in Love. Efter att ha varit ihop i några månader åkte jag till Stockholm och gick på folkhögskola, och Veronica Maggio kommer alltid att  vara så himla mycket huvudstan och folkis för mig. Efter folkis blev det ett års ungdomsledarjobb i Jönköping, och sedan dess har jag inte haft någon koll alls på vad dagens frikyrkokids lyssnar på. Men då var det Elefant, och det händer faktiskt fortfarande att dom dyker upp i en spellista (och textraden "är du cool, ha, Örebro, aha" är kanske fortfarande favorittexten). När vi flyttpackade för att flytta från Jönköping lyssnade vi nästan konstant på Coldplay, som var nästa gemensamma musiknämnare för mig och Eric. Och väl framme i Göteborg gick det inte alls att undgå att börja lyssna på Håkan. Jag som aldrig varit särskilt indie, aldrig haft rufsigt hår, converse eller svart ögonsmink, som aldrig fallit för hans charmigt desperata svajjiga sång, till slut snärjde han mig ändå, trots allt. 
 
 
The last eleven years of my life, according to memories connected to music. 
 
 
 
 

Comments
Postat av: C

Visst är det speciellt när minnena har soundtrack! =)

2014-04-05 @ 15:50:39

Thank you for taking the time to comment!

Name:
Remember me?

E-mail address: (will not be published)

URL/Blog address:

Comment:

Trackback
RSS 2.0